Snackat med mamma.

Pratade med mamma idag om allt fast att jag inte riktigt ville prata med henne om det. Men man får inte alltid vad man vill. Man får ta lite vad man får. Vi pratade i alla fall ganska länge och jag fick faktiskt bra respons av mamma, hon lyssnade och lät mig babbla på, hon lade sig inte i men sa vad hon tyckte. Det gick bättre än vad jag trodde det skulle göra.
Jag kom väll inte på så mycket mer men jag fick allt ur mig och fick rensa huvudet lite. Det behövde jag verkligen. Mamma tyckte som jag, att det är bra att jag och Peter får lite tid på olika håll, i var sin lägenhet. Hoppas att det gör oss nytta och att jag hittar tillbaka.
Vad jag vet så ska Peter flytta till sin lägenhet till helgen. Det känns konstigt, både bra och dåligt. Ska bli skönt att få sköta allt själv igen utan att behöva bry sig om någon annan mer än Freddan, men samtidigt känns det lite sorgligt då vi har nu spenderat så mycket tid tillsammans här i denna lägenheten att det kommer bli lite tomt utan honom. Fast jag tror ändå att Peter kommer vara här lite för Freddans skull så helt utan honom blir jag inte. Det vore bra för Freddan om deras relation kan fortsätta som vanligt. Peter är ju ändå Freddans pappa på alla sätt och det tänker jag INTE ändra på. Dom ska ha det dom alltid haft.
Känns som att allt kommer att lösa sig på ett bra sätt vad som än händer.

Pratat...

Jag och Peter har nu pratat om allt.
Vi ska försöka ett tag till men han ska bo i sin lägenhet och jag i min och vi ska leva så ett tag.
Får se hur länge det blir.
Kändes konstigt att snacka med Peter om problemen då jag själv inte vet så mycket. Fast det verkade som om han förstog. Fast det verkade också som om han ville att alla problem skulle vara lösta bara för att vi hade snackat, det är dom ju inte. Vi måste ju jobba på det. Båda.
Jag blev glad när han sa att han kan flytta hem till sig snart. Känns som att jag ska få mitt liv tillbaka. Det känns som om det är Peters liv som skullat gå före nu när han har bott här och det är inte så jag vill ha det. Jag vill att vi ska kunna göra saker tillsammans som BÅDA tycker är kul men det har varit VÄLDIGT mycket Peter. Orkar inte ha det så. Han och hans jobb har gått före och lämnat mig och Freddan utanför. Det är så mycket jag velat att vi skullat göra men antingen så har Peter inte haft tid eller så säger han bara blankt NEJ till det. Jag ställer upp och hjälper han med det han vill och så men när det gäller mig så känns det inte som om det är så viktigt bara jag städar och fixar i lägenheten så går det bra. NEJ, jag är inte en så person som tåler att bli behandlad så. Jag vill få göra det jag vill också. Tänk bara, jag som varje sommar badade i havet flera gånger på sommrarna, har inte gjort det nu på 4 år för att Peter inte vill följa med för han tycker att det är jobbigt att gå i sanden.... Vill kunna göra sånna saker tillsammans. Inga konstiga saker men VANLIGA saker som alla andra i sverige gör. Tänka att få promenera i lugn takt en vacker solig höstdag. Det har jag inte gjort för det kan han inte heller säger han, men att åka till Öregrund, Thailand eller var som hellst och festa och gå mellan krog till krog, det går bra. Är så trött på att inte vara den som ligger högt på hans prioriteringslista. Han har legat nästhögst på min, bara Freddan före, men det hoppas jag Peter står ut med för Freddan kan hänga med på det mesta jag vill göra.
Jag hoppas bara att Peter fattar allt detta så att jag känner mig älskad. Då kanske mina känslor kommer tillbaka. Men just nu så har känslorna en paus och jag vet ej hur jag ska göra med dom.
Tycker ju om Peter så mycket men just nu är han bara en mycket god vän... Vi har ju faktiskt inte bråkat så mycket dessa åren ändå. Vet dom som bråkat mycket mer.


Från en sak till en helt annan...
Jag har börjat planera min USA-resa. Vet vad biljetterna kostar, vet vad ett billigt hotell kostar och vad maten kommer att gå på och har ökat allt detta med ganska mycket pengar då man måste planera för ändringar och annat som kan hända. Gör jag inget speciellt så kommer resan kosta 32000kr men jag hade tänkt göra en massa kul så jag ska spara ihop ca 100000kr innan jag drar iväg. Då ska jag klara mig bra i ca 4 veckor.
Önska mig lycka till.

Peter vet....

Peter vet nog att jag tvivlar på oss. Det är jätte jobbigt då jag själv inte riktigt vet på vilket sätt jag tvivlar. Älskar ju honom än, men jag känner inte det som jag gjort innan. Känns mer som en vänskap än kärlek. Vänskap är viktigt men inte allt, vill känna det där lilla extra också och det gör jag inte nu. Kanske kommer tillbaka.
Vi har i alla fall spenderat dagen tillsammans idag och han har varit deppad hela dagen och inte velat säga vad det är. Han väntar kanske på att jag ska ta upp det. Men det tänker jag inte göra än. Vill ju vara mer säker på mig själv.
Vi snackade lite om hans lägenhet (då den snart är färdigrenoverad) och då sa han att han kan flytta dit igen om jag vill att han ska göra det. Det tror jag att jag vill att han ska göra. Åtminstånde för ett tag. Jag måste nog ha lite paus. Det är skitjobbigt att känna sig så här kluven. Samtidigt som jag vill ha en paus så vill jag det ändå inte för jag är en sån som aldrig tyckt om pauser i förhållanden. Jag har alltid varit så säker förut men inte nu. Om man ska ha en liten paus, hur lång ska den då vara?? En paus kan ju vara förevigt om det vill sig illa.... Och det vill jag inte. Jag vill veta hur jag vill ha det innan jag bestämmer något. Det hjälper nog inte ens att resa ner till mamma ett tag heller för jag orkar inte med hennes frågor. Vill ha någon att bolla mina tankar med och då vill jag hellst ha en utomstående, som känner mig.... men dom är väldigt få... om dom finns.... hmmm.... jo, kanske två, men vi umgås inte så mycket mer. Slutade umgås när vi tog studenten. Har fortfarande kontakt men inte alls på det vis som i skolan då vi kunde prata om allt.
De flesta av mina vänner kör väldigt mycket sitt eget race och ser inte mig så mycket. Kanske för att jag inte behövt det så mycket förr, men nu gör jag och då är dom borta... FAN.
Hade behövt en riktig vän just nu. En som känner mig och som vågar vara ärlig. Känns jobbigt att behöva ta det själv. Behöver min syster här, hon är den enda som är riktigt ärlig och säger vad hon tycker. Hon är dessutom bra på att lyssna, och hon har en bra axel att luta sig mot...
Har bara 60 mil dit... Börjar jag gå nu är jag framme nästa vecka... Vill inte ha Peter eller Freddan där när jag ska prata med henne för då känns det så fel. Kan ju inte ha Peter med då det är han som jag vill prata OM och för Freddan vill jag inte visa att jag är ledsen.
FAN vad jobbigt där är att bo här just nu.
Jag blir så trött av allt detta också. Kan ej sova och om jag skulle somna så vaknar jag knappt. Orkar inte. Vill bara somna och inte vakna förrän allt är bra. Migrän börjar jag få nu med.

Jag och Peter har varit tillsammans i mer än 4 år nu. Lång tid. Vi har haft det bra och det har hänt mycket under denna tiden. Slutet av min graviditet, Freddans bebis tid och dessa tre och halvt år med honnom, flytt hit, jobb och en massa annat som jag inte orkar rabbla upp här. Efter allt detta som har blivigt så bra. Hur kan det då bara ta slut kännslomässigt?? Är det för att jag har kunnat känna efter nu och inte bara trampat på framåt??? Jag har INGA svar.
Det hade varit bra om någon kom och sa: "Så här är det!!". Men det händer inte. Kommer aldrig att hända. Nu sitter jag själv vid datorn och är ledsen istället... och vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Försöker vara stark så Freddan inte märker något.
Vad händer om det nu ska ta slut? Hur blir det för Freddan? Kommer han få träffa sin pappa Peter? Kommer jag klara det själv? ORKAR jag själv?? JAG VET INTE!!
Frågorna har jag men jag har inga svar. Vill ha svar. VILL ha svaren nu! Orkar inte med detta längre.
VAD SKA JAG GÖRA???

Grattis Maria!!

Vill gratta min kompis Maria till den söta dotter hon fått.
Fick veta nyss att Maria fått en liten Isabel. En frisk liten normalstor tjej :-)
KRAM på er!!!

Klurat på livet ett tag.

Jag har nu haft några dagar att klura på livet. Jag funderar alltid på något som är ganska viktigt. Hoppas att jag snart kommer på den lösning som jag kommer att trivas med. Jag har i alla fall insett att jag måste ändra mitt liv för att jag ska vara nöjd, glad och en bra mamma till Freddan.
Har börjat med att göra sånt jag tycker är kul i alla fall, pysslar med min konst och skissar en massa.
Började kanske inte med det lättaste men jag måste få den ur huvudet, en bike, den jag vill ha när det är dax för att köra motorcykel. Den har tagit sin tid och är ännu inte klar. Lägger kanske in en bild sen när den är klar. Har lite att lära mig för att klara det, t.ex hur en motor ser ut och hur man kan förändra den. Det är lite krångligt så jag har printat ut bilder på andra bikes som jag har som mallar. Hur den annars ska se ut vet jag men just motorn måste jag också veta hur den ska se ut för att bli nöjd med bilden. Lättare att skissa av en färdig bild av något för då har man ju en mall och man kan inte ändra något men när man designar något måste man kunna ändra lite. Krångligt det här men jag ska nog få den färdig. När jag fått bilden klar så jag är nöjd med den så ska jag försöka få tag i ett proffs och se vad han tycker. Vill ha just denna killes åsikter då jag verkligen gillar hans bikes. Han är en helt otrolig designer och jag hoppas att han kan komma med några riktigt bra åsikter.
Ett sätt är att åka till USA och träffa denna kille och se om han vill ge mig lite råd. Gillar han den kanske han till och med vill bygga den... (tror dock ej det).
Har kollat lite vad det kostar att åka till USA och den del av landet som jag vill se. Måste bara få ihop ca 80000kr sen drar jag :-) Har börjat och 1000 kr till min resa, sparar jag lite varje månad kanske jag kan komma dit och 3 år... Ja, man ska inte sätta orimliga mål i livet. Själv vill jag ju typ till våren men att få ihop så mycket pengar innan dess är helt omöjligt om jag inte skulle vinna på triss eller lotto...
Vill ju åka dit helt själv så jag slipper anpassa min resa efter någon annans önskemål. Peter vill ju att jag ska följa med till Thailand men det är inte dit min drömresa går. Den går till Orange County, New York. Det är där jag kan få testa det amerikanska livet med fiske, golf, bikes och riktig småstadskultur. Det är ju det jag vill uppleva så jag ska inte åka till ett stort ställe.
Hoppas bara att jag kommer att gilla det (men inte för mycket för då stannar jag där) och ha kul på min resa. Vill ju inte ens ha Freddan med mig. Hoppas bara att jag hittar någon han kan bo hos så länge när det väl är dax. Jag kommer att stanna i minst en månad kanske längre om jag anser att jag har råd.

Annat som jag klurat på är Peter. Jag känner mig helt kall mot honom. Jag älskar honom men inte alls som jag gjorde för bara en månad sen. Konstigt vad fort kännslor kan förändras... Jag vet inte ens om mina kännslor vet vad dom vill... Jag vill vara med Peter men nästan allt säger att jag kanske borde vara ensam ett tag. Men det är därför jag skulle vilja åka iväg nu. Jag vill inte att Peter och jag ska ta en paus bara utan ska jag vara själv ska jag vara riktigt själv. Så detta är inget jag vågar ta upp med honom än. Vill ju inte att han ska lämna mig och sen visar det sig att jag har haft fel och bara varit i en ordentlig känslomässig svacka som senare släpper... Jag vet inget och därför vågar jag inte göra något. Den enda kontakt jag vill ha med Peter just nu är en vänskapskontakt. Han tycker detta är jobbigt naturligtvis. Inget gos och inga kramar. Jag undrar hur länge detta ska pågå då jag vet ej hur länge han står ut med att ha det så här...
Vill bara att jag ska komma på hur jag känner så att denna besvärliga situation kan lösa sig.

Jag får helt enkelt klura vidare på detta...

Fler av dagens tankar.

Jag trodde att jag skulle strypa Peter idag. När han kom hem idag så bad jag han att hjälpa mig med köket. Ja, det skulle han sa han... Efter ett tag säger han "Jag tar soporna i morgon när jag går till jobbet"... Jag sa okej det är lugnt, men då hade jag naturligtvis inte varit i köket än... Det såg lika dant ut som förra gången jag var där. Han hade inte gjort ett piss. AAAHHHH....
Trött man kan bli på sånt här... Visst kan han vara trött efter jobbet men det är jag efter en hel dag med Freddan också. Jag hade dessutom städat en massa idag och plockat undan massor med annat och hade lite ont i ryggen men det är väll bara att stiga upp tidigt i morgon och ta köket också. Jag som ska ha gäster i morgon....
Måste sova. Kan inte koppla av. Fattar inte varför.
Vill bara sätta mig på flyget till New York eller så alldeles själv och vara borta en månad. FAN vad skönt det hade varit. Det bara är so fucking dyrt... Klarar inte det med den inkomst jag har.
VILL BARA FLY UNDAN OCH GÖMMA MIG ETT TAG.

Peter är en underbar kille som får mig att skratta. Han är den bästa kille jag någonsin varit ihop med. Jag kan se mig bli gammal med honom men jag måste då få komma iväg ibland och leva mitt egna liv. Han har sitt med resor till Thailand och mycket annan fritid men jag har inget.
Jag bor, lever och lever på ett sätt som är bra men det är något som saknas.
Kan vara den egentid jag hade förr, den har jag inte längre. Jag bara måste ha den snart innan jag gräver ner mig i ett hål...

Känner att det är svårt att prata med Peter om detta för det känns inte riktigt som om han förstår. Det är det eller så har jag mycket svårt att förklara mig för honom. Vi talar ju inte riktigt samma språk. Har vi aldrig gjort, kommer ej heller göra. Kanske är det bättre att han läser detta här. Oftast blir jag tydligare när jag skriver än när jag pratar.
Konstigt med tanke på att jag har haft svårt med det skrivna ordet hela min uppväxt. Visst kunde jag läsa ganska bra redan i småskolan men jag hade svårt att ta in det där stog. Fattade alltså inte vad jag läste. Men när jag skriver på dator nu så kan jag nästan skriva en hel roman utan att få svårt att få fram det jag vill. Har ibland fortfarande ett problem och det är att jag svävar iväg lite (nästan som jag gör nu....)

Äntligen fattade jag....

Äntligen fattade jag hur jag konverterade musik från vanlig cd till mp3 på datorn. Har inte fattat det innan. Så nu har jag massor med musik på datorn och kunde lägga in ny ringsingnal på telefonen. Så nu har jag Basshunters Hallå där som ringsignal.
Tänk att man ska ha varit ganska aktiv datoranvändre i flera år innan man kommer på detta. Fan det var ju skit enkelt.

Fan jag ska bli den där MC-tjejen jag var förr. Trivs i den stilen. Hittade mitt gamla skärp igår när jag sorterade kläderna. Har ökat storleken med TVÅ hål... men så har jag inte använt det sen innan jag blev gravid med Freddan... Det är ju 4½ år sedan.... Har ju rätt att öka höftmåttet på den tiden. För det sitter direkt på höftbenen och jag kan inte banta ner mig heller :-) Alltså är det Freddans fel allt ihop ;-)
För att återgå till styckets början så är jag ju den tjejen ändå men jag gillar dessa sköna, lite slappa kläderna. Dessutom så gillar jag ju Bikes också... Finns bara inte så många här i lilla Enköping. Får väll ta mckort själv så jag kan öka antalet med 1 bike. Vill nu ha en riktigt häftig chopper men den ska inte ha så lång framgaffel, det gillar jag inte.
Sitter och kollar på "American chopper" på Discovery channel och tycker att OCCgrabbarna bygger några häftiga åk, men jag skulle aldrig kunna köra en sån själv. Om jag skulle designa min egna skulle den vara insperad av deras "Black widdow". Den är så häftig. Har den och designern (Paul Teutul Jr) som skrivbordsunderlägg på datorn så jag får se den varje dag. Kan säga att den är svart och röd med kromat spindelnät lite här och där. Finns på deras hemsida som jag länkat till här bredvid.

Bestämt mig...

Nu har jag äntligen bestämt mig hur denna sida ska se ut så att den passar mig bäst. Den har varit vit, beige, blå, rosa och nu svart. Så här får den stanna nu. Jobbigt med beslutsångest.
Har även inte riktigt bestämt mig hur mycket om mig och mina tankar jag ska skriva. Vet ej om jag vågar lämna ut för mycket. Tänk om någon som inte bör veta råkar läsa.... men så är ju det en risk med att skriva på nätet. Hade jag fortsatt i en bok här hemma hade ingen läst och bara jag vetat vad jag tänker på.

Nu är det bara jag uppe, är så nu för tiden... Jag sitter uppe medans Peter och Freddan ligger och snarkar i rummet intill... Jag har bara för mycket i huvudet för att sova. Bara skit på tv och jag kan inte koppla av.

Kan inte ännu skriva allt jag tänker på då jag inte sorterat det rätt ännu. Jag kämpar med det men det kan ta tid ibland. Det har i varje fall med min relation till Peter att göra.... Tänka, tänka, tänka. Jag vet ej hur jag ska tänka. Har ej heller en bästa vän längre som jag kan bolla tankarna med. Behöver därför skriva av mig lite.

Varför blir det så när man blir lite äldre och flyttar?? Vännerna försvinner trotts att man kämpar med att hålla kontakten. Jag ringer gärna och snackar lite men det är ingen som ringer till mig. Inte ens på flera månader. Mamma ringer men med henne kan man ju inte prata med allt om. Jag är så less på mina "vänner" från Kristianstad. Orkar liksom inte ringa dom och berätta att jag ska ner heller för det är igentligen ingen som vill träffas. Känns som det i varje fall. Det är inte bara jag som ska ringa dom. Dom kan ju göra det då och då också.
Förstår att dom inte kan komma hit på besök men ett samtal en gång i månaden kan man väll kosta på sig... men NEJ, jag hör inget. Orkar INTE med det längre.
Fast det känns mer som att dom förlorar på det och inte jag. Vet ej men något direkt utbyte har jag nog aldrig haft med dom. (Misstolka inte detta nu. Jag älskar mina gamla vänner) Vi har festat och hittat på saker och haft en jävla massa kul men vi har även gått igen MYCKET jobbiga saker till sammans, bråkat och det har varit skitsnack mellan vänner. MEN vi har alltid löst det och kommit tillbaka. Men nu känns det som att ingen orkar längre. Inte jag heller.
Varför ska jag om ingen annan kämpar???
Jo, någon måste ju visa att det fortfarande finns någon som bryr sig.
Kompisar får barn, mår dåligt och flyttar... UTAN att berätta för varandra. Man får sen veta det genom någon annan som igentligen inte är innom gänget.... Konstigt hur det kan bli.

Mycket att tänka på men ingen att bolla det med... JOBBIGT. Då får man ta till det skrivna ordet och kanske någon läser och får en liten tankeställare och lyfter luren för att bara prata som man gjorde för bara några år sedan.

Ett tag sen jag skrev sist.

Det har väll hänt lite. Peter har kommit hem, jag har jobbat, Freddan på dagis och jag har handlat på IKEA....

Det var kul att Peter kom hem från Thailand. Hade saknat honom massor. Han var dock trött och sliten efter resan men inte lika trött som förra gången han varit där.
Han hade med sig 7 par byxor, 3 passade mig och resten passade Carolina (en vän till mig), fast just nu ville hon bara ha två. Får se om hon vill ha dom andra annars så säljer jag dom till någon annan...

Jobb, jobb och jobb. Det trivs jag med. Känner att jag utvecklas och att det går bättre för varje dag som går, det är ju lite svårt med hur man ska prata med en som är sjuk och vill göra sig illa. Men peppning, peppning och beröm är vad dessa kämpare behöver i sin svåra vardag. Mycket rullar bara på, börjar till och med lära mig busstiderna i huvudet... Då har det nästan gått för långt. Fast jag hinner läsa ganska mycket nu :-)
Är glad att Freddan älskar sitt dagis just nu. Han har ju sina perioder då han inte alls vill dit men nu är det bara bra. Han nästan längtar tills det är dags att gå dit igen. Fast nu går han oftast inte så jätte långa dagar och inte så ofta som innan. Jag jobbar ju skift och Peter och jag försöker avlösa varandra här hemma så ofta det går.

Var på IKEA för ett tag sedan och handlade två nya byråar... Den ena är byggd och en är kvar. Orkade inte när jag kom hem för det tog tre timmar att bygga den första. Nästa ska nog gå fortare då jag vet hur det ska vara nu. Peter hjälper inte till (får ej) då jag vill ha det helt och användbart efter. Det finns en risk att det åker ut genom föstret i småbitar om Peter hjälper till ;-)

Jag har hittat ett nytt tvprogram jag vill följa, American Choppers, på Discovery. Tyvärr har vi inte den kanalen hemma, har den dock på jobbet men jag får inte se alla avsnitt där. Är om ett gäng killar, far och söner Tuetul och några vänner, som bygger choppers och designar dom själva. Det blir snyggt. Sen är det ju ett plus att den ena killen i programmet är snygg, måste ju ha något att vila ögonen på när Peter inte är i närheten...

Fredagen den 13 är avklarad för denna gången :-)