Peter vet....

Peter vet nog att jag tvivlar på oss. Det är jätte jobbigt då jag själv inte riktigt vet på vilket sätt jag tvivlar. Älskar ju honom än, men jag känner inte det som jag gjort innan. Känns mer som en vänskap än kärlek. Vänskap är viktigt men inte allt, vill känna det där lilla extra också och det gör jag inte nu. Kanske kommer tillbaka.
Vi har i alla fall spenderat dagen tillsammans idag och han har varit deppad hela dagen och inte velat säga vad det är. Han väntar kanske på att jag ska ta upp det. Men det tänker jag inte göra än. Vill ju vara mer säker på mig själv.
Vi snackade lite om hans lägenhet (då den snart är färdigrenoverad) och då sa han att han kan flytta dit igen om jag vill att han ska göra det. Det tror jag att jag vill att han ska göra. Åtminstånde för ett tag. Jag måste nog ha lite paus. Det är skitjobbigt att känna sig så här kluven. Samtidigt som jag vill ha en paus så vill jag det ändå inte för jag är en sån som aldrig tyckt om pauser i förhållanden. Jag har alltid varit så säker förut men inte nu. Om man ska ha en liten paus, hur lång ska den då vara?? En paus kan ju vara förevigt om det vill sig illa.... Och det vill jag inte. Jag vill veta hur jag vill ha det innan jag bestämmer något. Det hjälper nog inte ens att resa ner till mamma ett tag heller för jag orkar inte med hennes frågor. Vill ha någon att bolla mina tankar med och då vill jag hellst ha en utomstående, som känner mig.... men dom är väldigt få... om dom finns.... hmmm.... jo, kanske två, men vi umgås inte så mycket mer. Slutade umgås när vi tog studenten. Har fortfarande kontakt men inte alls på det vis som i skolan då vi kunde prata om allt.
De flesta av mina vänner kör väldigt mycket sitt eget race och ser inte mig så mycket. Kanske för att jag inte behövt det så mycket förr, men nu gör jag och då är dom borta... FAN.
Hade behövt en riktig vän just nu. En som känner mig och som vågar vara ärlig. Känns jobbigt att behöva ta det själv. Behöver min syster här, hon är den enda som är riktigt ärlig och säger vad hon tycker. Hon är dessutom bra på att lyssna, och hon har en bra axel att luta sig mot...
Har bara 60 mil dit... Börjar jag gå nu är jag framme nästa vecka... Vill inte ha Peter eller Freddan där när jag ska prata med henne för då känns det så fel. Kan ju inte ha Peter med då det är han som jag vill prata OM och för Freddan vill jag inte visa att jag är ledsen.
FAN vad jobbigt där är att bo här just nu.
Jag blir så trött av allt detta också. Kan ej sova och om jag skulle somna så vaknar jag knappt. Orkar inte. Vill bara somna och inte vakna förrän allt är bra. Migrän börjar jag få nu med.

Jag och Peter har varit tillsammans i mer än 4 år nu. Lång tid. Vi har haft det bra och det har hänt mycket under denna tiden. Slutet av min graviditet, Freddans bebis tid och dessa tre och halvt år med honnom, flytt hit, jobb och en massa annat som jag inte orkar rabbla upp här. Efter allt detta som har blivigt så bra. Hur kan det då bara ta slut kännslomässigt?? Är det för att jag har kunnat känna efter nu och inte bara trampat på framåt??? Jag har INGA svar.
Det hade varit bra om någon kom och sa: "Så här är det!!". Men det händer inte. Kommer aldrig att hända. Nu sitter jag själv vid datorn och är ledsen istället... och vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Försöker vara stark så Freddan inte märker något.
Vad händer om det nu ska ta slut? Hur blir det för Freddan? Kommer han få träffa sin pappa Peter? Kommer jag klara det själv? ORKAR jag själv?? JAG VET INTE!!
Frågorna har jag men jag har inga svar. Vill ha svar. VILL ha svaren nu! Orkar inte med detta längre.
VAD SKA JAG GÖRA???