Bestämt mig...

Nu har jag äntligen bestämt mig hur denna sida ska se ut så att den passar mig bäst. Den har varit vit, beige, blå, rosa och nu svart. Så här får den stanna nu. Jobbigt med beslutsångest.
Har även inte riktigt bestämt mig hur mycket om mig och mina tankar jag ska skriva. Vet ej om jag vågar lämna ut för mycket. Tänk om någon som inte bör veta råkar läsa.... men så är ju det en risk med att skriva på nätet. Hade jag fortsatt i en bok här hemma hade ingen läst och bara jag vetat vad jag tänker på.

Nu är det bara jag uppe, är så nu för tiden... Jag sitter uppe medans Peter och Freddan ligger och snarkar i rummet intill... Jag har bara för mycket i huvudet för att sova. Bara skit på tv och jag kan inte koppla av.

Kan inte ännu skriva allt jag tänker på då jag inte sorterat det rätt ännu. Jag kämpar med det men det kan ta tid ibland. Det har i varje fall med min relation till Peter att göra.... Tänka, tänka, tänka. Jag vet ej hur jag ska tänka. Har ej heller en bästa vän längre som jag kan bolla tankarna med. Behöver därför skriva av mig lite.

Varför blir det så när man blir lite äldre och flyttar?? Vännerna försvinner trotts att man kämpar med att hålla kontakten. Jag ringer gärna och snackar lite men det är ingen som ringer till mig. Inte ens på flera månader. Mamma ringer men med henne kan man ju inte prata med allt om. Jag är så less på mina "vänner" från Kristianstad. Orkar liksom inte ringa dom och berätta att jag ska ner heller för det är igentligen ingen som vill träffas. Känns som det i varje fall. Det är inte bara jag som ska ringa dom. Dom kan ju göra det då och då också.
Förstår att dom inte kan komma hit på besök men ett samtal en gång i månaden kan man väll kosta på sig... men NEJ, jag hör inget. Orkar INTE med det längre.
Fast det känns mer som att dom förlorar på det och inte jag. Vet ej men något direkt utbyte har jag nog aldrig haft med dom. (Misstolka inte detta nu. Jag älskar mina gamla vänner) Vi har festat och hittat på saker och haft en jävla massa kul men vi har även gått igen MYCKET jobbiga saker till sammans, bråkat och det har varit skitsnack mellan vänner. MEN vi har alltid löst det och kommit tillbaka. Men nu känns det som att ingen orkar längre. Inte jag heller.
Varför ska jag om ingen annan kämpar???
Jo, någon måste ju visa att det fortfarande finns någon som bryr sig.
Kompisar får barn, mår dåligt och flyttar... UTAN att berätta för varandra. Man får sen veta det genom någon annan som igentligen inte är innom gänget.... Konstigt hur det kan bli.

Mycket att tänka på men ingen att bolla det med... JOBBIGT. Då får man ta till det skrivna ordet och kanske någon läser och får en liten tankeställare och lyfter luren för att bara prata som man gjorde för bara några år sedan.