15 år

Att för 15 år sedan få reda på att jag skulle bli igångsatt den 11 januari var skrämmande. Jag visste ju att jag skulle bli mamma, och jag hade passerat uträknat datum. Men ändå så var det skrämmande.
Jag var ung och visste inte vad jag hade gett mig in i.
Vilket äventyr.
Men att först bli igångsatt, jag slapp iaf kejsarsnitt, så akut var det inte.
När jag la mig den kvällen för 15 år sedan kunde jag inte somna.
Så många tankar som snurrade.
Det praktiska... Skulle det göra ont, skulle det ta lång tid och vad för barnmorska skulle jag träffa?
Men sen då??
Skulle jag fixa att ta hand om ett barn?
Hur skulle det funka med amningen?
Hur håller man ens i ett barn? Jo, detta visste jag ju, men bara andras och korta stunder, nu var det dags att sitta där med ett eget.
Hade jag allt jag behövde???

Jag var 22 år och hade inget jobb. Nej, bebisen var inte planerad, men inte mindre älskad av mig för det. Jag längtade verkligen till att få träffa denna bebis. Jag visste att jag skulle göra allt för detta barn.

Vilken natt jag hade framför mig, nästan så all oro och tankar gjorde att jag slapp bli igångsatt. Fick de kraftigaste värkar jag hade haft, men inte så att jag kände att jag behövde åka in.

Jag hade packat en väska med lite kläder till mig och bebisen, hade köpt gröna och blå kläder. Jag tyckte att det skulle passa på min bebis. Jag hade namn bestämt om det skulle bli en pojke, jag var inte lika säker på flicknamn. Jag hade min journal och allt tillgängligt. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta den smärtlindring som jag blev erbjuden eller lyckades hinna få om det gjorde ont.
Allt var liksom förberett.
Utom JAG!

Jag var inte redo, hade aldrig egentligen drömt om att skaffa barn och ha familj på det viset, jag visste inte om jag var mogen nog för det. Men ändå så visste jag att jag älskade den som fanns i min mage, jag visste att jag skulle göra allt för att det skulle gå bra.

Dagen efter gick det som det var planerat, Fredrik kom ut efter en dags kämpande, han var en envis bebis. Han hamnade på neonatalavdelningen då han var så liten, det blev en massa prover och matning och allt det där.
Han mådde bra och jag mådde bra.
Jag satt i timmar med honom i famnen och bara njöt av hans sällskap. Det var han och jag mot världen, så kändes det iaf.

Ibland känns det så fortfarande.
Denna kille har gett mig så mycket.
I flera år var det bara han och jag i stort sett.
Den kärlek som finns för ett barn är obeskrivlig.

Han blir iaf 15 år imorgon.
Jag kan inte fatta att jag faktiskt varit mamma så länge.
Jag är så stolt över honom.
Han är den viktigaste killen i mitt liv.
Han är en underbar storebror.

Nu blir han som man säger staffmyndig och mitt ansvar början avta lite, han måste ta eget enligt ansvar om vad han hittar på. Det kommer gå bra, jag tror jag lyckats bra med honom. Han är en snäll kille som inte vill något illa. Han börjar bli vuxen.

Jag älskar dig Fredrik!

/Mamma