30

Idag för 30 år sedan kl 9.50 föddes en liten flicka.
Hennes mamma fick snart veta att det var en flicka med en stark personlighet och hett temperament, men som oftast var underbart snäll och go.
Denna flicka växte upp och lärde sig gå och springa innan hon var ett, prata ganska tidigt och sen gick det inte att få stopp på henne.
Hon lärde sig både cykla och simma tidigare än sin ett år äldre bror. Busade som 10 pojkar och påhittig som ett monster. Hon var inte blyg och gick gärna själv runt i affärerna när hon tröttnade på att mamma handlade och upphittades på olika ställen pratandes med någon snäll person som vill hjälpa henne hitta sin mamma.
Envis som en åsna och fick diverse utbrott i tidig ålder, oftast mot sin snälle bror.
Revolterade tidigt mot allt hon inte gillade och tvingade sin pappa att släcka cigarett eller pipa om hon skulle gå nära, för det luktade äckligt.
Hon vägrade äta kött men älskade gräddsås och potatis. Hon var smal som en sticka, åt som en kille och aktiv som ett helt fotbollslag…
I skolan satt hon mest och drömde om vad som skulle hända sen eller helt enkelt inte alls förstod vad fröken snackade om. Stavade som en kratta men läste böcker tidigt. Nyfiken på allt och ställde frågor som hennes mamma inte kunde svara på.
Hon tyckte inte om att leka med dockor eller andra typiskt flickiga saker, det var bilar och ”tjuv och polis” som gällde. Ju äldre upp i åldrarna hon kom så lekte hon nästan bara med killarna och hade få tjejkompisar.
I tonåren så var hon ganska tyst av sig men hamnade ändå ofta hos rektorn… Hon klarade inte av att folk var oärliga och snackade skit om andra. Hon hade fortfarande svårt att vara i skolan för hon kunde inte koncentrera sig och pratade eller fingrade på saker tills hon åkte ut ur klassrummet. Hennes vänner gick i andra klasser så dom umgicks hon med på lektionstid och raster. Hon hade lyckats få några riktigt bra tjejkompisar nu.
Hennes betyg var inte de högsta, inte närvaron heller. Men ändå så lyckades hon bli godkänd och kom in på gymnasiet.
Hennes plan var att bli polis. Hon gick omvårdnadsprogrammet med psykiatri som inriktning. Det var inte lätt men godkänd blev hon. Närvaron var mycket bättre här och hon hade några få vänner i hennes klass. Hon trivdes ganska bra där. Hade lärare som lyssnade på henne (iaf vissa av dom). Hon fick bättre betyg i svenska och matte än hon någonsin trodde hon skulle få.
Hon fick veta att hennes knä aldrig skulle klara polisyrket och blev nu helt vilse i sin livsplanering.
Hon hade ett ganska tufft liv utanför skolan och efter gymnasiet blev det inte bättre. När hon inte jobbade så festade hon ganska hårt. Hon lyckades bränna ut sig redan som 20-åring och gick efter det arbetslös långa perioder.
Blev oplanerat gravid som 22-åring.
Det var det bästa som hänt henne.
Livet blev inte lättare, men hon var äntligen lycklig.
Att vara mamma var inte lätt.
Att skapa sig rutiner var omöjligt.
Viktras och diverse läkarbesök som inte påvisade något fel.
Hon hade flyttat väldigt långt från familjen och bodde i en stad där hon inte kände många med hade en ny underbar familj där.
Barnet hade den bästa tänkbara pappan och mådde utmärkt. Växte till en snäll och duktig pojke som pratade jämt.
När livet tog en ny vändning så flyttade hon och pojken ”hem” igen och hon började plugga. Hon viste inte vad hon skulle bli, men var tvungen att bestämma sig för att iaf försöka sig på något.
Hennes son växte och började skolan och idrott.
Hon har lyckats få reda på vad som är ”fel” och gör allt för att vända det till något bra. Hon klarar sig bra och livet verkar ordna sig.

Där är dom nu.
Hon pluggar och trivs otroligt bra med det.
Sonen går i skola och är idrottsintresserad.

Detta är en mycket kortfattad historia om MITT liv, så här på kvällen den dag jag fyller 30.
Så…

”Ja må jag leva, ja må jag leva uti i hundrade år…”

Det känns ingen skillnad att vara 30 än vad det kändes att vara 29.

Tack alla som gratulerat mig på olika vis idag!!