Frågor, tankar och känslor...

Sitter med ett tankekaos idag...
Ångest så jag mår illa...
Varför hoppar det bara på en så här. Tankarna och vissa känslor kommer ju smygande men ångesten bara dyker på mig.

Frågor...
Är jag en bra mamma?
Hur ska jag orka med mig själv?
Kan man be om hjälp med schemalagda barnvaktshelger av familjen?
Ska det alltid vara så här jobbigt?
Hur ska jag hinna med att träffa kärleken?
Hur gör jag så jag inte bara är mamma utan även bara Maria?
Orkar jag vara ifrån Freddan typ 1 helg i månaden?
Hur ber man om hjälp? Vem ber man om hjälp?

Sen är där säkert fler frågor men det var dessa jag kunde fånga just nu.

Tankar...
Jag vet att jag är en bra mamma för jag har fått en så underbar son som jag har. Vet att jag är en bra mamma för att jag får ångest över alla beslut som gäller honom, vill ju hans bästa... Vet att jag är en bra mamma som skulle göra vad som hellst för honom...
Hur får man tid för sig sälv... jo, man prioriterar. Freddan först, sen katterna, sen skolan, sen hushållet, sen någonstans finns väl jag... Men då är tiden slut. Dygnet har ju bara 24 timmar.
Klart att man kan be om hjälp för lite mer schemalagd barnvaktstid... Är ju ganska smart för då kanske man kan ta hand om sig själv också.
Nej, det blir lättare, när Freddan är stor nog att ta hand om sig själv... så om 6-10 år så får jag det lite lättare...
Kärleken den kärleken, finns det tid för den. Jo, om jag kan träffa den när jag har Freddan. Jag är ju aldrig själv liksom. Kärleken får ju liksom nästan ringa på dörren för att jag ska hinna träffa den.
Att vara den där Maria jag var innan jag blev mamma är ganska svårt. Den Maria har ändrats väldigt mycket, men grunden är ju den samma. Mamma är något som är utöver. Lite som en roll. Man måste koppla bort mammarollen ibland och återgå till grunden. Svårt bara då man är mamma 24 timmar om dygnet 365 dagar om året och varit det i 6 år... Inte många dagar som jag egentligen bara är Maria...
Att vara ifrån sitt älskade barn är svårt, speciellt när man varit ensam om att ta hand om barnet så mycket som jag har. De gånger jag varit ifrån honom flera dagar har jag första dagen njutit av tystnaden, andra dagen kommer ångesten och jag vet inte vad jag ska göra... Men det är säkert en vanesak. Men om man vet om det och har planerat dagarna lite så brukar det gå bättre. En helg i månaden borde gå. Jag har inte barnvakt så ofta och sällan hela helger, blir bara någon natt då och då, typ varannan månad. Några timmar på kvällen där imellan blir det också ibland. Kanske dags att öka detta lite...
Det där med att be om hjälp är inte min starka sida... Har alltid trivs med att klara allt själv. Fast tyvärr har det inte alltid gått så bra, men jag börjar lära mig att fråga om hjälp. Får kanske börja med att prata om mina problem med min familj och mina vänner. Brukar prata med mamma om saker och ting, men jag har svårt sen att be om hjälp. Fast egentligen är det väl bara att ställa frågan rakt ut och hoppas på ett svar. Man kan ju inte få mer än ett nej liksom.

Känslor...
Jag känner mig som en dålig mamma som känner att orken börjar ta slut ibland. Känner att jag inte räcker till. Det är en mycket jobbig känsla.
Jag känner att jag behöver mer tid för mig själv och koppla av så jag kan komma tillbaka med förnyade krafter. Känner att jag håller på att glömma mig själv just nu. Måste hitta tillbaka till mig själv för annars så kommer det inte att gå bra. Finns ställen där jag verkligen trivs... där jag kan vara mig själv fast att jag är mamma... (svårt att förklara det där) Ställen där jag verkligen känner mig hemma. Jag försöker att spendera så mycket tid jag kan där. För då är jag både där för mig och för Freddan. Vissa dagar där är inte så roliga men det är för att jag själv inte är så aktiv där, men dom andra dagarna trivs jag som en isbjörn på vintern.
Känslan av att behöva mer regelbunden barnvakt är jobbig. Känner mig liksom svag och till besvär... Tycker inte om att vara varken eller. Känns ganska värdelöst faktiskt.
Hoppas verkligen inte att det alltid kommer att vara som det är nu. Känner att det ska hellst inte dröja 6-10 år till heller... Jag går snart sönder nämligen.
Kärleken då... Hoppas jag hittar någon snart (eller att jag redan hittat någon ?? :S) för jag längtar verkligen efter någon att älska som älskar mig tillbaka. Någon som är ärlig, visar mig respekt och som älskar mig för den jag är. Tänker jag tillbaka på vad kärleken har gjort mig så kanske jag ska ge upp direkt... Vill inte gå igenom mer jobbigt som har med kärlek att göra. Det sägs att man ska kyssa många grodor innan man hittar sin prins... har jag då inte haft en jävla otur då...? Bara en massa grodor... Nej, riktigt så illa är det inte, har hittat några helt underbara vänner genom mina förhållande, min bästa vän var jag ju sambo med i 3 år. Just det, han jag träffar får INTE vara svartsjuk på mina killvänner, har ju några såna...
Längtar efter att få vara bara Maria ibland. Det är så stort ansvar att vara mamma att man liksom glömmer personen under. Den där Maria som finns här inne någonstans brukar knacka på då och då och vill ut, tyvärr så har jag ofta inte tid med henne. Vad behöver jag då för att få fram henne då... Jo, känner att jag är i stort behov av att koppla av, att släppa loss och att vara lite med vuxna helt utan barn, vad vi gör kvittar nog, bara där inte finns några barn.
Den jag ska be om hjälp måste jag lita på till 200%. Att denna person gör det för min skull och för Freddans och ger honom det han behöver dom dagarna. Att be om hjälp för mig är som att öppna sig till längst in på djupet, att visa sig svag, men det är inget fel i det. Jag kan inte alltid klara mig själv. Jag behöver inte alltid vara så jävla stark jämt.


Oj, här fick ni en inblick i lite av det som pågår i mitt huvud just idag... Jag kan erkänna att det som står här är inte ens hälften av det som snurrar i skallen, kan ju vara därför jag är så trött nu för tiden och har mycket svårt att sova...