Ensamstående och trottsbarn...

Inte är det lätt inte. Jag brukar inte skriva så mycket om att Freddan bråkar och sånt för dom goa stunderna överväger det i mina tankar. Men nu börjar mitt tålamod ta slut.
Han haft en trottsperiod nu i 2 kanske 3 veckor. Inget jag säger att han ska göra passar, vägrar allt. Klä på sig, borsta tänderna, tvätta håret, städa, stänga tvn och äta sin mat. Han ska bara göra som han vill och äta glass hela dagarna. Han får naturligtvis inte detta. Jag är en ganska hård mamma som inte ger mig. Regler är till för att följas, har inte så många, men dom jag har ska följas.
Kan säga att just nu är det tänderna det bråkas om. Jag säger till att nu ska det borstas tänder, han säger NEJ, jag vill inte... Då blir jag bestämd och säger att det ska man göra innan man ska sova. Efter en liten stunds samtal tröttnar jag och blir liksom arg. Vägrar ändå och så skrattar han bara... Detta är typiskt barn med trotts. Just idag är jag trött och det vet han om så då bråkas det naturligtvis mer. Lämnar honom på toa och han får ej gå ut förrän tänderna är borstade. Så nu har han suttit där inne och tjurat i en halvtimme...
Fortfarande bara vägrar han.
Detta är inte det enda bråket vi haft idag... Han har traggat om att få glass var 5e minut och gör man det får man ingen så då blir det bråk om det. Han har åkt in på rummet för att jag inte orkar lyssna på att han skriker. Så här har det nu varit länge.

Jobbigt att vara ensam med detta. Hade gärna delat detta med någon. Men men, nu har jag det som jag har och då funkar det, blir bara inte så mycket ork till annat. Att allt blir en fajt tar på krafterna. Ibland avundas jag dom som har varannan vecka också för då får man en paus. Men sen när man har 100% själv så får man ju alla underbara, gosiga stunderna också helt själv.

Freddan är ett underbart och snällt barn egentligen. Bara när han lider av trottsen som det är tufft att vara mamma till honom och det är jag glad för. Fast jag tror att det är min förtjänst. Jag har varit hård med de regler jag haft från början, hade jag backat med honom och hans humör så hade jag nog haft värsta helvetet alltid. Ser föräldrar ibland som säger en sak men sen när barnet bråkar så släpper dom på reglerna, dessa föräldrar får sen värsta bråken om allt. För har man släppt en gång så kommer barnet ihåg det och bråkar så man släpper fler saker. Därför släpper inte jag inte ens lite på mina regler. Jag vet hur Freddans humör är därför att han har samma som mig, fuktansvärt envisa är vi. Men i denna familjen är det jag som vinner i envishetstävligarna. Även om det tar en hel timme ibland.
Men jag tror att jag gör rätt och tänker fortsätta med det, tills någon bevisar att det jag gör är fel. Men jag tror inte att någon klarar att bevisa det, alla barn är olika och är det något som funkar på ett barn är det inte säkert att funkar på alla barn. Men en sak jag vet är att alla barn behöver regler.