Mitt jobb

I två år har jag jobbat som taxichaufför nu och jag trivs med det. Det är ett roligt och varierande arbete. Man vet aldrig riktigt hur dagen kommer att se ut mer än att man sitter och kör bil och kommer att träffa folk. Men vilka man kommer att träffa det vet man aldrig.

Det finns ju rutiner även i detta, men dom kan ändras då det är folk man har att göra med. 

Men en vanlig vardag så är det skolbarn, äldre som ska handla eller till någon vårdcentral, företagare som ska med flyg eller till möte någonstans, men även privatpersoner som ska resa. Skolbarnen är ofta samma barn om och om igen, vissa babblar om allt andra sitter tysta med sin telefon, detta beror på vilken ålder dom är i. De äldre är oftast också samma så man pratar om ditt och datt när man kör dessa, vissa öppnar sig väldigt mycket och berättar om livet, andra håller sig till vädret, det beror nog ganska mycket på hur många andra personer dom har runt sig, vissa är väldigt ensamma och dom behöver en vän som lyssnar. Företagare är både svenskar och utländska, alla pratar olika mycket, vissa sköter sina telefonsamtal eller mail när dom åker i bilen. Utländska pratar mest, dessa vill få tips på bra matställe eller uteställe om dom ska stanna över helgen, men även bara fina platser att besöka när dom har en ledig tid. Resande privatpersoner är oftast ganska pratsamma, åker dom taxin själva så berättar dom mer om vad dom har för förväntningar om sin resa, är dom ett gäng så skämtar dom om gamla resor dom tagit tillsammans. 

Allt detta är väldigt givande för en som sitter i samma utrymme och ibland bara lyssnar. Man får höra mycket allt. 

På helgerna, när jag jobbar kväll, är det helt annat folk. Då är det vänner som ska på middag, folk som ska på bröllop och andra stora fester, ungdomar som ska festa på stan och äldre som besökt familjen/vänner. Folk är glada och upprymda, pratar och skämtar. Ofta är dom fler i bilen samtidigt då, istället för en och en som en vardag. Så det skojas ganska mycket, här blir man ofta inbjuden i samtalen ganska mycket.

De vanligaste frågorna jag själv får är om det är mitt enda jobb eller om jag inte är rädd på kvällarna. Och jag kan säga jo, det är mitt enda jobb och nej, jag är inte rädd på kvällarna. Kan vara ärlig att jag träffar inte otrevliga människor så ofta, men när man gör det så kvittar det vilken tid på dygnet det är. 

Det är mitt enda jobb, men inte det jag har som plan att syssla med resten av livet. Jag vill göra mer, men det funkar bra så som det är nu. Jag har en bra chef och jag trivs med kunderna. Jag tycker det är kul att köra bil fortfarande så huvudsysslan har liksom inte blivit tråkig än. 

Det värsta är faktiskt andra trafikanter som kan vara direkt farliga i vissa situationer, men jag har som tur väl inte krockat ännu. Jag har kollegor som råkat ut för det, inga allvarliga olyckor, men ändå. Jag vet att det är en stor risk i yrket, men inget jag tänker på ofta. Jag tror man får en vana om var man ska vara extra uppmärksam och försiktig när man är så här mycket i trafiken så man har lättare för att undvika olyckor, men sen kan man aldrig se sig som säker då den mänskliga faktorn är stor i trafiken. 

Men jag känner mig trygg och jag trivs, det är et yrke jag kan utföra och vad jag själv tycker så är jag duktig på det. Jag vet ju inte riktigt vad jag annars ska göra så då kan jag lika gärna göra detta tills jag har bestämt mig eller det dyker upp något annat bättre. Men det är ju inte så att jag letar så aktivt, men visst har man koll på arbetsmarknaden lite och jag ska ju plugga lite ett år nu, kanske väljer jag att fortsätta med det eller så gör jag något annat. Man kan ju inte veta förrän man testat. Dessutom är det ju bra att testa nytt ibland, iallafall för att utvecklas och lära sig något nytt.