Saknad...

Visar sig på olika vis i våra liv och man saknar alltid något eller någon.

Själv saknar jag just nu lite pengar för jag vill att Freddan ska kunna börja åka skridskor så han kan lära sig att spela hockey.

Saknar även vissa vänner som är lite dåliga på att höra av sig, och nu tänker ni att det är upp till båda, visst är det så, men när dom sa att dom skulle kunna komma och hälsa på oftare om jag flyttade ner igen så tycker jag att dom ska göra det också. Detta gäller även några familjemedlemmar. Är inte bara jag som ska åka till dom ju…

Saknar även min Kille. Träffades igår nästan hela dagen och ändå så saknar jag honom idag. Nästan så det gör ont. Känns konstigt denna känslan. Vill liksom vara nära honom så mycket jag kan, men idag kan vi inte. När vi träffades igår så blev det inte många kramar och så för att han var upptagen med att fixa med ”Debydagen” vid ishallen. Men vi hade lite tid att sitta nära varandra och prata när vi kollade på matcherna som var på isen, inte alla matcher som var det nämligen. Freddan var med mig och han hade båda sina söner där, sen var det massor med annat folk som var där och kollade på när barnen kämpade på isen. KIK vann hela tävlingen mot Olofström. Kul att se när barnen spelade hockeymatch, ser inte riktigt lika proffsigt ut som när A-laget spelar, men man ser att dom har kul.

Oj, hamnade på ett sidospår… Det är så min hjärna funkar idag. Surrig… Har lite förkyldningshjärna idag så den är SEG.
Fortsätter nu på ämnet saknad…

Saknar min gamla katt Lina mycket ibland. Hon var familjens ett år innan jag föddes och dog när hon var 16 år… Långt underbart liv hade hon, tyvärr så fick hon cancer och vi var tvungna att släppa henne. Hon hade så ont den sista tiden och vi tyckte alla så synd om henne. Min Prinsen liknar henne mycket till utseendet, samma färger och nästan samma täckning i pälsen, men han har mycket längre päls, sen är dom verkligen inte lika till sättet… Men jag kan ibland fortfarande få för mig att jag ser Lina när jag går förbi ett rum eller tittar snabbt i hallen. Konstigt då jag vet att det inte är någon där, speciellt när jag vet att Prinsen INTE är där jag tycker jag ser Lina. Kanske är det hennes sätt att komma tillbaka och se att allt är bra med oss, mamma ser henne också fortfarande nämligen och hon har ingen katt som kan lura henne heller…

Vad saknar jag mer? Jo, jag saknar faktiskt att jobba just nu. Jag är en sån som tycker att det är kul att jobba och få dessa utmaningar i vardagen. Man lär sig ofta mycket nytt på jobbet, kan bero lite på vilket jobb man har så klart, men jag har lärt mig mycket på mina senaste jobb. Saknar kollegerna som man har på jobbet. Det är inte samma sak i skolan, man pluggar tillsammans där och är där för att lära sig något men man får inte alltid så många utmaningar. Det kommer ju sen samlat i en stor utmaning som man måste klara av. Svårt med tentorna men jag vet att dom är viktiga.

Saknar ibland tiden innan studenten, då man inte alltid tog livet så allvarligt och kunde sitta en dag och bara snacka med sina kompisar om ALLT. Visst kan jag göra det nu som vuxen också, men det är ändå inte på samma sätt, minns inte ens vad vi snackade om i gymnasiet men kul hade vi. Nu blir det mycket snack om barn, pengar, jobb, hushåll och sånt tråkigt. Nej, men när man slapp att tänka på sånt och bara ta dagen som den kom och njuta av det.

Finns det saker jag inte saknar då??
Ja, det finns det garanterat.
Min barndom saknar jag inte, inte heller de första åren i skolan. Det är tider som jag är glad att dom är förbi men ändå så är jag glad att dom varit för dom har gjort mig till den jag är. Man ska kunna se allt på ett positivt vis säger dom, men det finns inte många glada minnen från den tiden. När jag tänker tillbaka är det ganska mörkt. Mina första glada minnen som jag verkligen minns är från när jag var 8 år och vi hade precis flyttat ifrån pappa.
Tänker många… Hur kan hon minnas den tiden som positiv?
Jo, det är så att min pappa ställde till mycket hemskheter i vår familj. Och jag brukar se skilsmässan som en nystart i livet. Jag fick en storebror då, min äldsta bror T, han var hemma mycket mer efter skilsmässan, vi var en glad familj som åt tillsammans på kvällarna och snackade med varandra och hade kul. Innan skilsmässan fick vi knappt prata med varandra och jag fick nog inte kalla min bror för min bror, han är ju ”bara” min halvbror… Fast för mig är han lika viktig som min HELbror (kan man skriva så…? Ni förstår säkert…).

Jag saknar inte heller min lärare från 1-3an på grundskolan. Hemsk tant det där. Att inspirera barn till lärande var hon inte bra på, nej, man hackade på dom som hade det svårt och alltid låg sist i rättstavningstesten… Eller jag låg ju sist i det mesta så jag var den där som hon alltid klagade på. Var glad om jag slapp bli uppropad som sist, hände ju faktiskt ibland för det var nog den värsta skammen som man kunde få. Var inte så lätt för mig då jag kämpar med en dyslexi som inte är diagnostiserad men som finns där ändå. Svåra matteproblem hade jag med men mamma hade inte tid att sitta ner och hjälpa en med läxorna, vi är 4 syskon och hon jobbade faktisk också, samt att ta hand om ett helt hushåll själv.

Att se tillbaka på sitt liv är inte alltid så kul för vissa men jag är ändå stolt att jag idag är den jag är. Allt lyckas med att plugga och vara ensamstående mamma, trotts att jag hatade skolan som liten. Att vara mamma, fast att jag haft en mamma som verkligen har kämpat för att få ihop så vi kunnat få mat på bordet och inte alltid haft tid med oss. Min mamma är den bästa mamman jag kan tänka mig. Vill verkligen inte byta ut henne. Hon är min bästa vän.
Att fortsätta leta efter den stora kärleken i livet trotts att jag inte har den bästa syn på män (pga pappa) och det har inte blivit bättre av vissa relationer man har haft… Nej, att jag ens har tron på kärleken kvar är nog ett under. Men jag är kär nu och hoppas att det funkar, för denna Kille är verkligen någon speciell.

Nej, nu börjar det bli väldigt långt för er att läsa så jag får nog avsluta det. Men jag skriver kanske mer om allt detta fler gånger.