Läkarbesöket

Idag var jag hos läkaren och gjorde lite ”undersökning” på varför jag har ont. Han klämde mig på lederna i händerna och sa ”Du har ju inga svullnader eller vätska i lederna” och efter en stund sa han ”Jag känner ett litet bråck i handleden, men det finns inget att göra något åt och det kommer bli större”. Därefter så gick vi till hans kontor istället för undersökningsrummet.
Han plockade fram alla blodprovspapper och började kryssa i.
Samtidigt så frågar han om jag har stress och är nedstämd. På svarade jag bara ”Inget som jag märkte av innan värken kom, men naturligtvis så känner jag en viss oro över den”. Och på frågorna om ärftlighet kan jag ju bara säga att det finns fibromyalgi i familjen, men annars så vet jag inte.
Då kom ”föreläsningen” om värk.
Värk är något som man ibland måste ”vänja” sig vid att ha, så kroppen vet hur den ska reagera på den och vissa smärtdiagnoser sätter man för lätt, exempelvis då reumatisk värk och just fibro. Och alla personer som har värksjukdomar normalt sätt har ”lättare” för att känna smärta.
Nu är det så att jag blev lite arg av dessa kommentarerna för han vet INTE vilket helvete fibromyalgin har gett min kära mamma och han vet INTE hur jag jämt har ont och verkligen inte gnäller för det lilla. Gjorde ju tom sköterskan på akuten förvånad över att jag gick in på foten när det var stukad och hon tvingade ner mig i rullstol, för det skulle göra FÖR ont att gå på den…
Han vet INTE att jag redan ÄR van att ha ont i knän och foten (fortfarande sen stukningen för 1½ år sedan).
Efter den lilla föreläsningen så sa han att det var självklart att han var ”tvungen” att lita på mig och vad jag känner ändå och naturligtvis skulle det tas de prover som gick att ta. Men han trodde inte att dom skulle visa något för det BRUKAR dom inte göra…
Vaddå brukar…?? Jag är väl inte som alla andra…? Jag är hos läkaren MAX en gång om året och då är det FAN något också.
Han frågade om jag hade testat med smärtstillande och om det hade hjälpt. Det har jag ju och det har inte hjälpt, inte Ibumetin gel eller några tabletter. Då var svaret att då kommer inga andra heller att hjälpa… och OM dom kanske gör det så finns det bara risk att man skapar ett beroende och kanske så att jag istället får motsatt verkan till slut. Det viktiga var att jag skulle vara fortsatt aktiv och bara göra som vanligt.
HALLÅ!!! Jag TAPPAR vattenglas för det gör ONT att hålla dom… Lätt att fortsätta som vanligt då. Detta sa jag naturligtvis till honom…
När vi(han) hade snackat i 10 minuter om värk så skulle jag ta proverna.
7 rör (1 svart långt, 3 gula, 2 lila och 1 turkos) blev det och jag kommer få vänta mellan 4-6 veckor, men jag fick iaf telefontid om 4 veckor då jag skulle få reda på resultatet.
När jag gick där ifrån så gick jag till apoteket och frågade om dom hade bra tabletter mot värk i lederna och jag fick en Voltaren T (kapslar) 25mg. Så detta ska jag nu testa och hoppas att iaf värker släpper lite så jag kan hålla böckerna när jag läser för Fredrik om kvällarna…

En sak till förresten. Han sa att det inte skulle bli värre av att jag fortsatte som vanligt. Varför har det då redan blivit det? Jag har inte tagit det lugnare, jag har gjort samma saker men det har bara tagit längre tid för det gör ont eller jag tappar sakerna.

När jag kom hem så skulle jag stänga dörren och fick tag lite snett för katterna försökte smita och det liksom ”stack till” i handleden och gjorde så JÄVLA ont att jag satte mig innanför dörren och grät(!!!).
Känns bra när man nyss kommer från läkaren för att kolla sin värk i lederna.

Så nu sitter jag och är 7 rör blod och 120 kronor fattigare, har inga svar och fortfarande ont, men dessutom så är jag irriterad.

Har haft bättre dagar!